ånger igen

Vi kan ju alltid blunda för det och ta stryk på sikt. Det har vi gjort förut. Eller är det lika bra att berätta? Hur som helst kommer jag inte orka stå ut. Dölja allting. Tveka mellan ja och nej, samtidigt som jag vet att så är inte ödet, om man tror på ödet. Det finns för många delade vägar och om jag har otur går jag cirklar. Jävla idiot, tänker jag varje gång det händer och varje gång det händer blir du utsatt för terror. Så jag slutade vattna blommorna i din slitna etta inne i centrum, punkterade ditt däck och raderade mitt nummer i din telefon. Samtidigt brände du julkorten jag fick av dig i julas, klippte av telefonsladden i min hall och spolade ner mina guldfiskar i toaletten. Det är ett krig, men det slutade med att vi låg utmattade i olika kök. Så nu i efterhand, så kan vi glömma att jag frågade vilken av Nils Ferlins dikter som var din favorit och att du svarade och la undan boken och tittade så fint på mig, sådär beundransvärt.

>abstinens

det slutade med raseri

Ska jag våga blotta mig på detta sättet? Jag vet inte.

Det var inte förs efteråt jag insåg vad jag hade gjort. Efter raseriutbrottet inuti mig, efter förvirringen, efter för många rökta cigaretter, jag insåg vad jag egentligen hade gjort. Då jag egentligen kom tillbaka och jag såg mig själv i spegeln med en blodig rakhyvel och blod i handfatet. Energitömd, men lättad. Men det är såhär i efterhand det svider. Bränner på något vis. Ömt. Så mycket som känns. Men ändå känslolös. Det är en konstig blandning av frihet och fångenskap. Varmt och kallt på samma gång. Trots det borde jag vara nollställd men tvärtom, jag är överfull. Jag som vill vara ingenting. Inga intryck, inga utryck. Ingenting alls. 

acceptans och tacksamhet

Så jag andades ut. Insåg att allt egentligen bara fanns i mitt huvud, men jag tvekar ibland. Men så får det vara. Nu är jag trött på att tänka. Trött på att tänka bortom mig själv. Mitt kreativa jag har fastnat, men nu känner jag mig säker på något vis, eller på väg till att känner mig säker i alla fall. Och om det ska vara så får det vara så.

Jag gör listor. Listor som ska få mig tillbaka in igen till positiva livsmönster. Tio punkter som jag inom loppet av sex månader ska ha bockat av. För till mig sa dem att jag behövde struktur, och nu när jag inte har något annat, så hoppas jag att dem har rätt. Och du, tack för tiden jag fick. Det var vänligt av dig. Jag kommer sakna dig, även om våra vägar korsas titt som tätt fortfarande.


>glömska och åska

för en stund bara finnas till

Och jag vet att du brände dig en gång på kokplattan i din slitna lägenhet, brännmärket på underarmen är infekterat. Men envis som du är, vägrar du sätta på plåster eller ens smörja på aloe vera. Men det är upp till dig.

Jag har länge tänk att det finns dem som har det så mycket värre än vad jag har. Men så går inte att tänka. Vi är för olika för det. Det handlar ju egentligen uthållighet och kapacitet. Hur mycket vi kan ta. Hur länge vi orkar stå ut.

Akta dig för elden sa du. Och vi tog avstånd från glöden. Men det är svårt att hålla sig från något som värmer. Hur långt kan vi gå innan vi bränner oss totalt? Ska vi testa? sa jag och jag höll din hand, och vi tog oss närmare värmen och bort från kylan.

jag vet inte, jag vet

Mamma sa ni förstår inte hur bra ni har det när ni går i skolan, men hon har fel. Hon gör inte det jag gör. Hon går inte där jag går. Hon förstår inte det jag förstår. Hennes erfarenheter är inte detsamma som mina. Vi är olika på det viset.

- Så länge du bor hemma...
Jag flyttar snart.

- Men du är aldrig hemma.
Nej, jag vet.

- Varför är du inte glad längre?
Jag vet inte.

Mamma kom in med tårar i ögonen. Hon sa att hon inte tolererade detta mer. Att nu fick jag stå mitt kast. Jag som redan trodde att jag fått göra det. Hon skrek att jag fick be om ursäkt. Jag skrek tillbaka att jag verkligen försöker, att jag gör mitt bästa. Men det går inte. Jag skrek att jag ver ledsen, att det inte var meningen. Jag skrek. Hon skrek. Och mitt mellan våra gälla röster kom tårarna jag länge försökt få fram. Jag sa att hon skulle gå ut, stänga dörren och gå. Och det gjorde hon. Och jag är ett närmare steg att blotta mig totalt framför människor som är närmare döden än jag

>Put the gun on the floor

Pappa kom hem
Jag längtar efter dig
Så många fina minnen
Som jag har av oss kvar
Dagar av sol och lycka
Dagar som jag samlat på

Cleo

jag fann en poet, en äldre man

... Jag kan inte låta bli att tänka på att om hundra år är en nutid. Och att jag nu lever i min nutid blir en dåtid. Men det är tankar som ger huvudvärk. 


Idag gick jag till biblioteket, lånade en ny bok av Nils Ferlins diktsamlingar. Trots skulden på åttiofem kronor på stadsbiblioteket gav bibliotekarien mig ett varm leende och sa att det var okej att låna en ny bok, men att jag var tvungen att betala tillbaka min skuld nästa gång jag kom tillbaka. Jag tog min bok och la den i min tygpåse och gick raka vägen till busskuren. När jag kom fram fanns en ledig bänk, jag satte mig där och drog upp boken från tygpåsen och förundrades över hur Nils Ferlin fann så många välskapta meningar.


"... det samtal blir det bästa
tror jag, när man pratar ensam"
- Nils Ferlin, Med många kulörta lyktor 

ingen vart för existensen att sina fröer så

Livets ritual,
plågsam men ändå tillfredsställande
undran kring den bitterljuva,
hårda men nakna verklighet
som befinner sig i detta nu.
Det som alltid har fascinerat henne
om förundran kring existens.
Där det meningslösa spelar roll
för stunden.
Där det viktiga spelar roll
längre fram i en senare tid

Konsekvenser,
vad vi säger
vad vi tycker
vad vi gör
ger avtryck för det senare
snarare än det tidigare,
än det avglömda nuet.
Det avglömda nuet,
som bara existerar i tystnaden.
Ger spår
av den plågsamma skammen.


_______________
>att vara gjord av glas

och dansar livets vals med mig in i döden

Ska vi åka till Köpenhamn? 
Ja, när löven har slagit ut på eken i pakren.
Det var passande för oss båda två, med tanke på att vi båda var fattiga studenter.
Annars då? Har du hittat det du sökte? 
Blicken i ansiktet blev genast allvarligt.
Jag hatade det, när du blev sådär allvarlig mitt i allt.
Nej, det har jag inte. Men oroa dig inte, så fort jag hittar det ska du få det som jag lovat.
Det högg tag i mig och du märkte smärtan.
Du log på det där sättet som du alltid gjorde när du ville skymma din sympati.
Aldrig av några onda skäl, mer att du inte visste hur du skulle hantera det hela om du skulle börja gråta.
Jag visste att det här var något du tyckte var jobbigt.
Det tyckte jag med.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Om du vill, om du tycker att det känns okej, kan jag få komma över ikväll? Vi kan dansa till vår favoritlåt eller bara sitta tysta. Vi kan skriva hatbrev till Jan Björklund som så många andra redan gör, kanske kan vårt brev vara nog för honom? (Även om bara Jan Björklunds assistent/assistenter läser breven vi skickar). Vi kan gå ut och röka bakom planket, eller bara bara ta en promenad genom staden? Jag behöver inte förklara, du vet. Du såg ju själv i januaristormarna hur vi kämpade med vägen till och från skolan, hur våra trötta blickar möttes av andra trötta ögon. Jag ber dig inte om att ge mig allt du har eller om sovplats när det krisar. Nej, det jag ber om är att vi kan skratta igen som vi gjorde innan alltihop. Att jag är din vän, och ingen "patient" (som psykologen sa att jag var. Som om om jag vore sjuk, när jag egentligen behöver prata ut om vad som känns så tungt inuti. Men hans ord var av vänlig mening). Jag är ju fortfarande jag, kanske lite sliten. Men jag är ju kvar, precis som innan.

destruktiv

Påverka, påverkas
någonting vi gör
smått som stort,
vilket sliter inuti

Skam,
vi skäms
och det enda vi kan
är att gå vidare

Eufori
från de som gav hopp
om överlevnad
från de som gav
lindrig tröst

Hat
mot mig själv
för egoismen,
mot mig själv
för stryptag


–––––––––––
alltid-aldrig

skämmerskan är jag själv

Ibland inser man något jobbigt som man riktigt, riktigt skäms över, ni vet när det blir sådär irriterande jobbigt? Och sen dyker den där ångesten upp, när man fått reda på att det faktiskt på riktigt är så som man verkligen, verkligen inte hade hoppats på. Sen kommer man in i den fasen då man inte riktigt vet om man ska skratta eller gråta, utan istället slår huvudet i väggen och hoppas att allt är på låtsas. Men att det inte är det. Sen, efter dussintals slag i väggen, vill man gömma sig. Aldrig mer komma tillbaka till verkligheten. Gömma sig under täcket tills alla har glömt, tills man själv har glömt. Den känslan ligger i mig som slask på trottoaren i slutet av februari som vägrar försvinna. Och nu i efterhand tänker jag att nu ska förändras. Jag klipper håret, byter kappor, äter mindre för att midjan om mig kan bli aningen smalare, tänder fler cigaretter för att dämpa ångest, dricker mer alkohol för att glömma, lånar böcker på biblioteket som jag inte läser och som jag dessutom alltid lämnar tillbaka två veckor försent. När jag tror att jag bygger upp mig, går jag ner mig.

call on me now, don't leave me

det är en risk man får ta

Skräcken som jagar oss genom oändliga korridorer.

Skräcken om att bli ensamma.

Skräcken om att gå förlorad i vårsolen. 

Skräcken om att inte få känna närhet.

Vi hostar till emellanåt för att det inte ska bli totalt tystnad i väntrummet.

Jag tittar bakom ryggen och pojken med plåster i pannan gråter.

Ensam, han sitter ensam. 

Han torkar en tår, han är en stor kille nu, han kan själv.

En halvskrynklig man kommer fram och tittar på mig utan att röra en enda muskel i ansiktet. 

Det var dags nu. 

Dags att få ställas inför den bittra verkligheten.

Och döden, döden har kommit för att hämta mig.

Sorgen som gör sig påmind på torra händer och ärr på blek hud.

Sorgen om vissna tulpaner.

Sorgen om försenade brev.

Sorgen om en förlorad vän.

Visst blev det enkelt att visa sig naken framför människor som fick ens tillit.

Det var enkelt att fortsätta att tappa vikter när man hade fått släppa de första.

Men det ger konsekvenser. 

Dem vet ju min svaghet för jordnötter och cigaretter trots allt.

Och min största rädsla är om jag klängde mig runt er utan att få respons.

Att ni stilla stod där. 

Att ni väntade på att jag skulle gå.

Som om jag hade gjort något fel. 

Och som vi brukar tände vi ännu en cigarett på torgbron.

Och om det inte var verklighet hade jag gråtit glädjetårar.

Och om du verkligen ville skulle jag göra allt det där du frågade mig om.

Och om vi aldrig hade mötts skulle januaristormarna tagit mig. 

vi är tappra

Om en dag ska jag få känna frihet igen. Eller en illusion av frihet. Kanske, om jag har tur. Tur är väl inte något jag har med mig för tillfället men hopp finns ännu inom mig. Hopp om att finna en väg ut, medan andra kallar det för en väg tillbaka. Men är dumstridigheten som talar för dem. Vem vill tillbaka och ha allting framför sig en gång till?

____________

Vi är nära nu. Och om du tillåter kan jag få komma in i din mörka grav? Känna en annan smärta än min egen. Och om du vill, kan jag stå bakom hela vägen.  Jag behöver inte, om du inte behöver. Jag bryr mig så mycket. Bryr mig för mycket om någon som du och om jag hade kunnat skulle jag dra oss båda från överväldiga känsloorkaner.

____________

Ska vi skriva in till tidningen vår dödsannons? Ska vi låta världen få höra hur de lyckades döda människor som oss? Låta deras tårar rinna och desperat klänga på andra som vi gjorde? Gevär och granater ligger under deras sängar, redo för strid mot deras rädsla. Och jag vet, när ingen ser gråter de också. Men masker har de gott om. Vi brände våra och det skrämde dem. De låter sig inte ge vika, precis som vi inte gjorde en gång. Men visst blev det en lättnad, vi kan inte gömma vårt mod. Mod är det som vi har kvar.

slitna stämband

Hud. Jag visar så mycket hud. Mina bleka axlar syns och jag hoppas att ingen dömer hur feta dem egentligen är. Mina bleka lår. Mina lila händer. Jag fryser inte, det är bara novemberstormarna som gör sig påminda. Och jag stod helt naken framför dem och jag stod med huvudet högt. Ingen kunde dra ner mig, inte nu. Där stod dem, med gevär i deras händer. Men jag dör med värdighet. Skam är för dem osäkra politikerna och självgoda egoisterna. Låt dem se skrek jag, låt dem se vad de har lyckats åstadkomma. De lät sig trycka på avtryckaren och deras skott gick igenom hjärtat.

____________________

Ärren är tydliga och det syns nya ärr på armarna. Jag har abstinens, sa du och skar genom äpplet. Tots att han är yngre än mig är han både starkare och större. Jag har ingen chans att få honom att inse. Jag har ingen chans att lyckas slå till honom så hårt att han vaknar. Vad ska vi göra sen då? Vad ska vi göra om du försvinner? Jag skrek. Jag drog i hans tröja. Men han sa låt mig vara och rykte klädesplagget jag desperat drog i och vände ryggen.

Älskade bror, låt mig få komma närmare. Låt mig få hålla dig i handen som vi gjorde när vi var små. Kommer du ihåg när det åska? När vi tog alla våra gosedjur vi ägde och gömde oss under bordet? Vi var så nära du och jag. Stäng mig inte ute nu, vi behöver varandra. Du vet ju om allt. Du vet ju om cigarettpaketen och alkoholen, de sena kvällarna och besöken hos psykologen.

Jag bryr mig om dig.

solkatter i taket

När ensamheten kommer nära

sticks ännu en nål i voodoodockan. 

Det blöder.

Osynliga sårskorpor och genomskinliga ärr 

sitter på huden

och hjärtat värker.

Vi småspringer

genom vita korridorer,

stannar upp

och du hukar dig. 

Ännu en nål har gått igenom.

 

Tid,

vi har så lite tid. 

Jag håller din hand och drar upp dig. 

Vi måste genom,

genom vita korridorer. 

suicide dream I