slitna stämband

Hud. Jag visar så mycket hud. Mina bleka axlar syns och jag hoppas att ingen dömer hur feta dem egentligen är. Mina bleka lår. Mina lila händer. Jag fryser inte, det är bara novemberstormarna som gör sig påminda. Och jag stod helt naken framför dem och jag stod med huvudet högt. Ingen kunde dra ner mig, inte nu. Där stod dem, med gevär i deras händer. Men jag dör med värdighet. Skam är för dem osäkra politikerna och självgoda egoisterna. Låt dem se skrek jag, låt dem se vad de har lyckats åstadkomma. De lät sig trycka på avtryckaren och deras skott gick igenom hjärtat.

____________________

Ärren är tydliga och det syns nya ärr på armarna. Jag har abstinens, sa du och skar genom äpplet. Tots att han är yngre än mig är han både starkare och större. Jag har ingen chans att få honom att inse. Jag har ingen chans att lyckas slå till honom så hårt att han vaknar. Vad ska vi göra sen då? Vad ska vi göra om du försvinner? Jag skrek. Jag drog i hans tröja. Men han sa låt mig vara och rykte klädesplagget jag desperat drog i och vände ryggen.

Älskade bror, låt mig få komma närmare. Låt mig få hålla dig i handen som vi gjorde när vi var små. Kommer du ihåg när det åska? När vi tog alla våra gosedjur vi ägde och gömde oss under bordet? Vi var så nära du och jag. Stäng mig inte ute nu, vi behöver varandra. Du vet ju om allt. Du vet ju om cigarettpaketen och alkoholen, de sena kvällarna och besöken hos psykologen.

Jag bryr mig om dig.