jag flyttar

jag finns inte längre här, jag bytte namn och nu går jag vidare. 

Här befinner jag mig nu, och om du vill får du skicka ett brev till mig.

lite efter ett par veckor

Jag låtsades, fantiserade, om någonting som i verkligheten aldrig fanns och att du blev en meningslös desperation, som alltid fanns så nära till hands. Kommer du ihåg när vi satt på min halvmysiga balkong? Drack billigt rosé och rökte cigaretter tills ditt paket var slut? Det gör jag. Varje gång jag ser den tomma platsen bredvid mig med morgonkaffet och dagstidningen från gårdagen på balkongen, hugger det lite i mig. Jag vet ju, att ditt nya jobb kräver allt av dig och att detta är något som skulle kunna rädda dig från smutsiga gator och oändliga köer på arbetsförmedlingen. Och den gången på esplanaden då vi verkligen på riktigt sa hejdå, var en chans för mig att börja skapa mig själv (hur klyschigt det nu än låter). Men andras avtryck är starka och jag vet inte om jag ska gå ner för Skaragatan eller vända om ta vägen ner mot hamnindustrin? Jag står i valet och kvalet och denna gången vet jag att byta hårfärg en gång till inte hjälper.

Jag skriver brev till dig då och då. Hoppas att jag ska våga finna mod till att klistra fast ett frimärke på kuverten och lägga dem i postlådan. Jag är rädd bara, rädd för att du ska bli förvånad över hur jag egentligen kände den sommaren. Rädd att du ska förakta mig ännu mer än vad du redan gör. Men kanske är det bäst att låta det vara så, att du då var min räddning över sommaren medan mamma låg på sjukhus. Jag vill ju egentligen att du ska glömma av mig hellre än att du ska känna ett obehag varje gång om jag skulle dyka upp i dina tankar.


(Och du, tack för teet häromdagen. Det var trevligt att få prata med dig igen, efter så lång tid och tre-mils-distans)

ingen mer totalitarism

Jag lämnar en stad där människor enbart tycker synd om sig själva. Nu har jag packat den gamla röda resväskan och jag är på väg. Jag lämnar grått dis och ilskan som ligger som åskmoln över våra gator. Nu ska jag resa bort. Jag vägrar ta emot dina ursäkter, jag har hört dem så många gånger nu. Jag vägrar att känna empati för dig en gång till. Och jag vägrar komma tillbaka. Jag har fått nog och det har även du. Vinka inte av mig på perrongen, ring mig inte mitt i natten och skriv inga fler brev. Nu ska jag upptäcka nya städer, nya gator och jag ska köpa nya skor. 

när någon annan talar

Jag går i svart,

och du kan dra åt helvete. 

Ilska tar över mitt liv.

>human drama

vilja bli oberoende

Jag gick hem i regnet med Future islands i öronen. Samuel Harring sjunger "You look like you wanted home. Far from God, and close to none". Helt ensam stod jag på kyrkogården, skreksjöng, lät ilskan och smärtan släppa taget och jag skrattade. Jag var så nära döden den gången. Jag var levande på riktigt.

You look like you wanted home

Far from God, and close to none

I've been waiting for the sun

To wash away those powdered eyes

And I've been wanting to hear a voice

But not a word from, Madeleine

I've been trying

To get back to you

For some time

Darling, I was simply blind

How the mountains play tricks on our eyes

The sea has saved

The life you made

The white of waves

The truth of waves

I've been waiting for the sun

To wash away those marble eyes

And I've been wanting to hear a voice

But not a word from

You look like you wanted home

And now that I've found you

You're not alone because you know me

And I know you, you know me

And I know you

>Future Islands