ett slags avslut

"När tror du att du dör?" frågade jag dig den där kvällen i oktober. Det var en tid, som nu, jag tänkte mycket döden. Och livet. Jag är inte rädd sa jag, om jag dör ska ni fira mig, lova mig det? Och du sa att det skulle du se till, men att ni var tvungna att få gråta lite. Det var okej sa jag, men gråt med glädjetårar. Och det var självfallet, det klart att ni skulle gråta med glädjetårar för vem skulle gråta med sorg om döden skulle komma och hämta mig? Efter det sa vi inte så mycket. Kanske visste vi vad som skulle hända sen, eller så var tystnaden någon slags tyngd som lättade när vi gick där i allén på vägen hem. 

De sa till mig att det var det viktigaste i mitt liv. Men de har fel. Det är inte alls det viktigaste i mitt liv. Det viktigaste i mitt liv är precis framför mig och det missar så många. Att jag sen måste ta tag i det som är det viktigaste i andras liv tynger mig. Jag har inte tid för det här. All tid jag har vill jag lägga på det som betyder så mycket för mig. Och jag är ledsen mamma, jag vill inte mer. Förlåt pappa, men jag kommer inte längre vara liten mer. Jag vet inte om detta är ett slags avsked, eller en uppmaning. För jag vill sluta skämmas. Sluta tillhöra det som vi smutsar ner. Sluta längta efter mig själv. 

gå under, men aldrig ensam

Ibland tänker jag på hur det skulle vara att leva någon helt annanstans. Bort från min gråa stad. Bort från betongväggar. Bort från allt. Bli totalt nollställd. Inga minnen, inga erfarenheter. Ingenting, bara ingenting.

Ibland hoppas jag att världen går under. Att det blir tomt, så tomt att det inte finns någon himmel kvar. Inget solsken, inget mörker. Inget av dig och inget av mig som finns kvar. Inga minnen, inga drömmar. Ingen kärlek, ingen sorg. 

För om världen gick under skulle jag slippa gå under ensam. Kanske är jag arrogant, egoistisk. Kanske är jag för disträ för mitt eget bästa. Men precis nu, exakt nu, skulle det vara det jag behövde. Gå under, men aldrig ensam.

Kanske är det en rädsla jag har. Eller så kanske det är ett beroende jag har. En rädsla av ensamhet, ett beroende av närhet. Det spelar egentligen ingen roll när de båda betyder samma sak. Jag har blivit en klyscha.

en motsats av en lögn

“Hur mår du?”, den frågan får jag alltför ofta nu. Ser dem igenom mig? Eller är det den där fina gesten man säger för att vara trevlig? Vilket som, så svarar jag aldrig på den. Jag vet att de menar väl med sin artighet och att dem faktiskt kanske bryr sig, men jag svarar aldrig på den. Jag ger istället ett leende och säger jodå. För så säger dem till mig, när jag nästintill har gett upp och när jag säger att nu orkar jag inte mer, då ger dem mig en klapp på axeln och säger att jodå, att jag klarar visst det här.

På senaste mötet för psykisk ohälsa frågade dem mig vad jobbigaste i mitt liv just nu var. Jag svarade något som kändes värst, men att jag nu i efterhand förstod att jag inte alls berättade vad som var jobbigast. Jag ville skrika. Skrika att jag inte ville mer. Att jag inte ville mer tegelstenar. Inga mer tyngder på axlar. Ingen mer dimma. Och inga fler illusioner. Men att verkligen blotta sig var svårt, men det kanske inte är något jag vågar. Kanske har jag lurat mig själv igen, lurat mig själv till någon som jag vill vara men egentligen inte är.

Jag vill inte att någon ska tycka att det är synd om mig, eller känna det jag känner. Jag ber inte heller om någon slags bekräftelse. Jag vill bli sedd som den jag verkligen är. Som den nattmelodi jag är. Jag vill inga tårar i andras ögon, inget mörkt. Men att stänga av går inte. Det blir lätt att läggas i autopilot, som jag la in på fel bana. En bana som är lättare i nuet och skadar, redan en trasig, framtid. Det var aldrig ditt fel, och det var aldrig mitt fel heller. Det blev såhär, kanske var det ett girigt sinne som fick oss hit.

januaritrött

Om ett par dagar ska låneböckerna tillbaka till biblioteket. Jag som bara han hunnit läsa två av de tre böcker jag lånade. Det är svårt att få tid till att hinna med allt. Och jag har både för mycket och för lite tid, samtidigt.

Solen är vaken redan vid åtta och det gör allting lite lättare. Trots att lakanen i sängen inte ligger som de ska när jag vaknar. Men det kanske bara är en period nu när det är som det är.  Cigarettpaketet är nästan slut i vilket fall och det är blandade känslor. De säger till mig att det inte är bra, att jag helst ska sluta. Men det är svårt att sluta med något som räddar för stunder. Men det får vara såhär ett tag framöver, oavsett vad min omgivning säger till mig. Det får vara såhär ett tag framöver.

The velvet underground spelas just i denna sekund och snart är det dags att plocka ihop alla sakerna som ska med till skolan. Det är enkelt att bli trött i dessa i tider. Trött på skolan, trött på andra, trött på sig själv. Kanske är det också en period nu. Men jag får nog låta det vara så ett tag framöver det också. Ibland är det så.

jag packade mina väskor

Jag flyttade igen. Det är svårt att trivas när man inte förstår. Men nu, ska jag nog känna mig hemma. Så många gånger jag har sagt det. 

Status för övrigt: 

Vägrar måndag. Vill inte se in i min lärares ögon en gång till och säga att jag behöver mer tid. För tid har jag fått, alldeles för mycket. Men kanske är det vad som behövs... Veckorna går fort nu, och jag är tacksam för det. Jag vill ingen mer januari, inte någon februari eller mars för den delen heller. Men jag antar det inte finns så många alternativ på annat. Jag håller ut lite till. Sätter mål för ett sportlov.