des taxis pour les galaxies

le vent nous portera

morfar

Såhär långt bortom mitt jag har jag aldrig varit. Morfar satt på sängkanten med sorgsna ögon och frågade "vad är det som känns värst?". Inom skrek jag att vill klara av öken, att det skulle gå över snart. Att smärtan i bröstet och dimman i huvudet skulle försvinna. Att tårmolnet inom mig kunde brista ut i oväder. Att jag ville lära mig att handskas med monster. Men jag höll inne tårar. Berättade om en vän som dog i novemberstormar och om en moster som lämnade över sin själ till djävulen. Morfar, du är det finaste jag vet. Jag vill inte känna din sorg som min mors. Du vet, även gudar sörjer. Låt mig inte visa monstret inom mig. Låt mig inte få lämna ut någon jag inte känner. Låt mig inte få gråta framför dig. Du stängde dörren om mig när du gick och jag fick låta mig brytas ner. Det är okej morfar, du lärde mig styrka, och den har jag nytta av. Mer än du kan föreställa dig.

till min bror

Lägg ner rakhyvlarna. Lägg tillbaka saxen i kökslådan igen. Det är okej. Gråt. Jag håller om dig. Med tiden kommer acceptans. Du sa att du hatade känslor, men min bror, det är vi gjorda av. Vi kan inte komma undan dem. Skrik ut dina känslor, slå ut dem mot boxningssäcken i garaget, skriv om hur tapper du är när du låter dig besegras av en känsloorkan. Släpp efter. Jag står här. Jag har gjort det jag med, låtit mig känna "skammen" som vi trodde att det var först. Men det är mod, bror. Det är mod. Jag finns här för dig, det kommer jag alltid att göra. 

/från storasyster 

uttorkad

Jag var ärlig men ärligheten fick mig felplacerad. Tyglar dras åt och frihet existerar bara när alkohol slår till. Jag nämner mig själv i varje mening och jag är medveten om att svanar flyger söder ut under vintern. Jag var ärlig men ärlighet har sitt pris det också och jag nämnde det förbjudna. Men jag var tvungen, tvungen för att oss båda ska våga se det nakna när det verkligen gäller. Våga se den bitterljuva sanningen inom oss. Skärselden kanske blir en plats för oss ändå. Jag var ärlig men ärligheten ställer frågor. Frågor som jag inte kan svara på för tillfället. Jag menar inte att du ska känna sorg för mig, eller ge mig någon slags bekräftelse. För jag varken vill eller behöver det. Det jag vill är att du ska acceptera mig som jag är just precis nu. Jag vet, jag är inte den som jag brukar vara. Men du och jag, vi utvecklas. Och jag är på väg. Jag måste genom öken först. Kan du vänta på mig? 

barbarian

vi bryr oss

Det gör ont i mig ibland, precis som det gör i alla av oss då och då. Att glassvanar är något jag har gör glädjehopp inom mig, men samtidigt dyster. De är dyra och vackra, och det finaste någon kan äga. Att se till att inte tappa glassvanar samtidigt som jag går balansgång är inte enkelt. Det är lätt att tappa balansen när balans inte är en stark egenskap. Men han sa att gråta inte var något för honom. Inte för att han bär ett maskulint kön, utan för att han var rädd. Rädd att det skulle dra honom till botten. För botten har noll. Där är man tvungen att börja om, men att börja om var inget han var rädd för. Utan han var rädd för att förlora det han älskade som mest. För om han fick börja om, skulle han börja om med enbart ett minne.


_______________________


Personligt meddelande till en vän

Förlåt. Jag saknar dig och jag behöver dig mer än någonsin. 

skör

Jag skulle kunna bli vacker. Se någon annan i spegeln, se mig själv där istället för någon annan. Vart tog jag vägen? tänker jag varje gång jag står framför spegeln i hallen. Du sa sträck på dig, när jag redan gjorde det. Du sa ät inte det där och jag lade tillbaka bullpaketet i skafferiet. Jag sa att jag inte kunde hjälpa att jag såg ut såhär, jag fick en medlidande blick och sen blickade du ner i aftonbladet igen. När jag sa att jag inte fick över byxorna över låren böjde du på dina ögonbryn. Jag förstod inte först, men nu är det solklart. Acceptans.


--------


Jag gick ut och tände ännu en cigarett. På vår vackra bro står finska svordomar och på räcket hänger hänglås med inristade namn. Det blåste inte den kvällen. Jag njöt av tystnaden. Såg gatlyktorna speglas i vattnet. Jag blundade, satte cigaretten mot mina läppar och drog in ett djupt andetag och trycket över bröstet släppte. Andades ut och röken från mina lungor kom ut. Jag böjde mig över räcket och jag såg ett mörker. Jag tänkte att det inte var långt ner, vad händer om jag skulle slukas nu av mörkret? Det var så nära mig. Men jag böjde mig tillbaka, tog ett bloss till och andades ut. När jag inte längre kunde ta ett bloss till utan att bränna mig, fimpade jag under skon och gick hem. Hoppades att ingen skulle känna lukten av rök. Eller märka att jag ens hade klivit innanför tröskeln.




gabriel - kodaline

fördömd

regn

det regnar så mycket 

som våra tårar rinner 

nämner det bitterljuva

skrämmer med tunga ord

drar ner er till botten

kliché 

säger att vi inte vet vilka vi är

fast det tynger oss att säga det

förstår innebörden neutral 

känner för mycket

känner för lite 

supernatural 

vill rädda oss från någonting 

någonting som enbart finns i fantasier

rädd för mentalsjukhus

blundar för sorgen

nekar en verklighet 

gråtoner 

ja samtidigt nej men ändå inget kanske

ljust mörker i gardinerna  

falsk förälskelse i en vän

desperation depression klingar samtidigt  

oklara

ålen - amason 

det blev för mycket

"Det blev enkelt att bli beroende. Det blev svårare att slita sig från något som får en att må så bra. Beklagar mig. Desperat. Ja, desperationen har tagit över. Det syns i mina ögon, det syns i mina handlingar. Tappat kontrollen sa någon till mig att jag hade gjort, jag börjar mer och mer hålla med. Kanske är det bara för att det är som det är, men det är ingen ursäkt. Det var enkelt till en början, men att balansvågen skulle tippa över trodde jag inte på då." sa du till mig. Den långa konversationen fick oss båda att fälla tårar. Hur kunde vi hamna här, du och jag?

Jag ser ju, som du sa, desperationen i dig. Den känns, som ett tryck över bröstet. Ångest. Vi kvävs. Du var rädd att allt skulle försvinna. Och jag är också rädd för det. För du klänger dina armar runt dem för hårt, håller deras händer så hårt att deras fingrar blir blåa. Du ber dem komma över så ofta att deras utrymme har förminskats. Sluta följa dem var dem än går, sluta synas, sluta känna deras närhet. Sluta, sluta, sluta, sluta, sluta, sluta, sluta. Men gråt, jag håller om dig. Jag känner precis som du, det är okej, men vi måste sluta nu.

moonshine - oscar and the wolf

kanske är det lite klarare nu

Det är konstig det där. Konstigt att ha lyckorus samtidigt som ångestbubblorna virvlar omkring. Men  jag hoppas på att lyckan kan vinna över sorgen. Inte för att jag är särskilt sorgsen. Gråter, visst det gör jag emellanåt. Men är det kanske tomma tårar? Eller är det en gammal sorgrest som behöver komma ut? Jag är egentligen lycklig, jättelycklig till och med. Kanske ska det inte vara en dans på rosor, men ibland hoppas jag att jag är ett sådant där maskrosbarn. Kanske klarar jag mig fint. Eller så gör jag inte det. Men det tar jag då. Nu är jag lycklig. Lycklig för er, lycklig för avklippt hår, lycklig för ett lov, lycklig för att jag inte gav upp i novemberstormarna. Kanske är det tacksamhet.

ni får mig så lycklig

Jag räknas nu, och jag mår bra av att få göra det. Jag är ledsen att mitt prat tog all plats och jag är ledsen för att jag glömde bort dig för ett tag. "Jag jag jag jag", jag hatar ju det också. Men nu kanske det kan vara slut på det? sa jag till mig själv och så ska det bli också. Förlåt till dig också som finns där, att jag glömde bort dig. Jag saknar dig så. Och jag vill inget heller än att få vara med dig. Kanske kan jag ringa dig ikväll?

Jag la mina kort på bordet, och svar var egentligen inget jag förväntade mig. Egentligen, vem skulle kunna stoppa det här som händer? Jag var bara så blind att se mig själv. Jag hade inte flyttat på mig. Jag har kanske stått kvar där på resecentrum hela tiden, men att jag trodde att jag var någon helt annanstans. Om jag står kvar där i busskuren vet jag inte än, men snart. Snart vet jag. Jag hoppas du kan vänta på mig?

Jag skriker desperat, tror att jag inte kan vara självständig. Jag har ju kunnat det, jag har ju tryckt mig igenom buskar förut. Jag vet ju att jag kan, men kan jag nu? Att få andras medlidande vill jag inte ha, jag vill bara kunna få prata utan att någon ska påverkas. Men det funkar ju inte så. För när man bryr sig är det svårt att inte låta bli att lyssna med dövörat. Men jag är inte olycklig, jag är lycklig. Hur dumt det nu än låter. Men jag är lyckligare än på länge, faktiskt.

från en vän

"Fången i sig själv... Det borde du skriva om. Så är det ju just nu, så det borde du skriva om" sa du till mig häromdagen. Som om det var en självklarhet, att skriva. Blotta mig via skrifter och svåra metaforer. Enkelt tyckte du som var van, svårt tyckte jag som satt fast. Vi två borde skriva en bok, eller bara en krönika kanske. Vi är ju inte ensamma du och jag. Vi vet ju vilka som går under bron, vilka som springer till tåget och vilka som har solglasögon i mörkret. Någonstans, däremellan om vi skulle skratta eller kramas, lämnade du avtryck. Tacksamt drog du på ena mungipan och vi skrattade och kramades på samma gång.

egentligen vet jag ingenting om dig, men du är så nära

Kanske behöver du precis det jag behöver? Kanske bjuder du över dem för att slippa vara ensam? Du bor ju i en trång etta mitt inne i stan, med en kokvrå och en liten toalett vid hallen. Det blir nog ensamt då. Kanske slänger du dina armar runt dem när stormarna är som värst. Kanske håller du om dem när det är som senast på nätterna. Kanske gråter du när dem går hem och kanske gör du som jag när ensamheten kommer för nära.

Det är så oklart, men jag bryr mig. Om jag fick, om det var accepterat, skulle jag hålla dig i handen. Jag skulle hålla om dig sent in på nätterna och jag hade gråtit med dig. För jag är precis lika ensam. För jag gråter när dem går hem och jag håller om dem i februaristormarna. Kanske känner vi samma också, fast av olika anledningar till att desperat hålla om dem så hårt som vi gör?

i ett mellanting

Och ibland gråter man samtidigt som man skrattar. Ibland har man allt och ingenting på samma gång. Ibland drömmer man trots att man är vaken. I ett mellanting är jag levande och samtidigt död. Helt plötsligt är jag motsatsen. Och nu är illusioner det jag lever på. Men jag låter mig få göra det, kanske är det ett sätt glömma. Kanske är det en chans att få leva i en vaken dröm. Men det finns baksidor av att leva på illusioner, vad händer om man skulle komma tillbaka till verkligheten? En verklighet där det är rödljus när man ska gå över övergångsställena, där trafiken är för högljud och springandes människor från och till jobbet som pekar finger om man skulle gå in i dem. Så jag vill hellre leva på illusioner. Eller fantasier, som någon sa till mig en natt i december att det var. Men om det får mig att inte känna såren på benen, så är jag hellre villig att få stanna i ett mellanting.

ånger och bekännelse

Bränner alla bevis. Allt som visar tecken på svaghet. Är ärlig, men förnekar på samma gång. Det här var aldrig jag. Det vet du, jag ledsen för det. Och tydligen nu, nu när det ska ta ut sin rätt står jag naken. Jag kan inte lura någon, och jag kan inte lura mig själv. Dimman blir tjockare med dagarna och det är svårt att se trottoaren.

Desperat klänger jag mina armar runt er, som om ni skulle försvinna om jag inte höll i er. Och Emil Jensen sjöng "man tar vad man har", och ni är det dyrbaraste jag har. Kanske är det ömsesidigt? Kanske känner ni som jag att vi alltid skulle leva våra liv såhär? Att vi skulle packa våra väskor och resa någonstans, och stanna så länge vi orkade.

För mig finns ingen verklighet längre. Dimman är så tjock att jag inte längre kan se viken från torgbron. Ingenting är vackert längre. Men ingenting är heller fult. Det är en nyans i grått och jag vet inte om jag någonsin kommer komma tillbaka. Men jag vet inte om jag någonsin vill komma tillbaka. Jag vill för evigt stanna här, just precis här.