Och ibland gråter man samtidigt som man skrattar. Ibland har man allt och ingenting på samma gång. Ibland drömmer man trots att man är vaken. I ett mellanting är jag levande och samtidigt död. Helt plötsligt är jag motsatsen. Och nu är illusioner det jag lever på. Men jag låter mig få göra det, kanske är det ett sätt glömma. Kanske är det en chans att få leva i en vaken dröm. Men det finns baksidor av att leva på illusioner, vad händer om man skulle komma tillbaka till verkligheten? En verklighet där det är rödljus när man ska gå över övergångsställena, där trafiken är för högljud och springandes människor från och till jobbet som pekar finger om man skulle gå in i dem. Så jag vill hellre leva på illusioner. Eller fantasier, som någon sa till mig en natt i december att det var. Men om det får mig att inte känna såren på benen, så är jag hellre villig att få stanna i ett mellanting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar