Kanske behöver du precis det jag behöver? Kanske bjuder du över dem för att slippa vara ensam? Du bor ju i en trång etta mitt inne i stan, med en kokvrå och en liten toalett vid hallen. Det blir nog ensamt då. Kanske slänger du dina armar runt dem när stormarna är som värst. Kanske håller du om dem när det är som senast på nätterna. Kanske gråter du när dem går hem och kanske gör du som jag när ensamheten kommer för nära.
Det är så oklart, men jag bryr mig. Om jag fick, om det var accepterat, skulle jag hålla dig i handen. Jag skulle hålla om dig sent in på nätterna och jag hade gråtit med dig. För jag är precis lika ensam. För jag gråter när dem går hem och jag håller om dem i februaristormarna. Kanske känner vi samma också, fast av olika anledningar till att desperat hålla om dem så hårt som vi gör?
Detta är så nära mig att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Jag fick en orosklump i magen när jag läste det här.
SvaraRaderaKram.
/ Linnea, http://owc.blogg.se