ånger och bekännelse

Bränner alla bevis. Allt som visar tecken på svaghet. Är ärlig, men förnekar på samma gång. Det här var aldrig jag. Det vet du, jag ledsen för det. Och tydligen nu, nu när det ska ta ut sin rätt står jag naken. Jag kan inte lura någon, och jag kan inte lura mig själv. Dimman blir tjockare med dagarna och det är svårt att se trottoaren.

Desperat klänger jag mina armar runt er, som om ni skulle försvinna om jag inte höll i er. Och Emil Jensen sjöng "man tar vad man har", och ni är det dyrbaraste jag har. Kanske är det ömsesidigt? Kanske känner ni som jag att vi alltid skulle leva våra liv såhär? Att vi skulle packa våra väskor och resa någonstans, och stanna så länge vi orkade.

För mig finns ingen verklighet längre. Dimman är så tjock att jag inte längre kan se viken från torgbron. Ingenting är vackert längre. Men ingenting är heller fult. Det är en nyans i grått och jag vet inte om jag någonsin kommer komma tillbaka. Men jag vet inte om jag någonsin vill komma tillbaka. Jag vill för evigt stanna här, just precis här.