ett slags avslut

"När tror du att du dör?" frågade jag dig den där kvällen i oktober. Det var en tid, som nu, jag tänkte mycket döden. Och livet. Jag är inte rädd sa jag, om jag dör ska ni fira mig, lova mig det? Och du sa att det skulle du se till, men att ni var tvungna att få gråta lite. Det var okej sa jag, men gråt med glädjetårar. Och det var självfallet, det klart att ni skulle gråta med glädjetårar för vem skulle gråta med sorg om döden skulle komma och hämta mig? Efter det sa vi inte så mycket. Kanske visste vi vad som skulle hända sen, eller så var tystnaden någon slags tyngd som lättade när vi gick där i allén på vägen hem. 

De sa till mig att det var det viktigaste i mitt liv. Men de har fel. Det är inte alls det viktigaste i mitt liv. Det viktigaste i mitt liv är precis framför mig och det missar så många. Att jag sen måste ta tag i det som är det viktigaste i andras liv tynger mig. Jag har inte tid för det här. All tid jag har vill jag lägga på det som betyder så mycket för mig. Och jag är ledsen mamma, jag vill inte mer. Förlåt pappa, men jag kommer inte längre vara liten mer. Jag vet inte om detta är ett slags avsked, eller en uppmaning. För jag vill sluta skämmas. Sluta tillhöra det som vi smutsar ner. Sluta längta efter mig själv.