gå under, men aldrig ensam

Ibland tänker jag på hur det skulle vara att leva någon helt annanstans. Bort från min gråa stad. Bort från betongväggar. Bort från allt. Bli totalt nollställd. Inga minnen, inga erfarenheter. Ingenting, bara ingenting.

Ibland hoppas jag att världen går under. Att det blir tomt, så tomt att det inte finns någon himmel kvar. Inget solsken, inget mörker. Inget av dig och inget av mig som finns kvar. Inga minnen, inga drömmar. Ingen kärlek, ingen sorg. 

För om världen gick under skulle jag slippa gå under ensam. Kanske är jag arrogant, egoistisk. Kanske är jag för disträ för mitt eget bästa. Men precis nu, exakt nu, skulle det vara det jag behövde. Gå under, men aldrig ensam.

Kanske är det en rädsla jag har. Eller så kanske det är ett beroende jag har. En rädsla av ensamhet, ett beroende av närhet. Det spelar egentligen ingen roll när de båda betyder samma sak. Jag har blivit en klyscha.