“Hur mår du?”, den frågan får jag alltför ofta nu. Ser dem igenom mig? Eller är det den där fina gesten man säger för att vara trevlig? Vilket som, så svarar jag aldrig på den. Jag vet att de menar väl med sin artighet och att dem faktiskt kanske bryr sig, men jag svarar aldrig på den. Jag ger istället ett leende och säger jodå. För så säger dem till mig, när jag nästintill har gett upp och när jag säger att nu orkar jag inte mer, då ger dem mig en klapp på axeln och säger att jodå, att jag klarar visst det här.
På senaste mötet för psykisk ohälsa frågade dem mig vad jobbigaste i mitt liv just nu var. Jag svarade något som kändes värst, men att jag nu i efterhand förstod att jag inte alls berättade vad som var jobbigast. Jag ville skrika. Skrika att jag inte ville mer. Att jag inte ville mer tegelstenar. Inga mer tyngder på axlar. Ingen mer dimma. Och inga fler illusioner. Men att verkligen blotta sig var svårt, men det kanske inte är något jag vågar. Kanske har jag lurat mig själv igen, lurat mig själv till någon som jag vill vara men egentligen inte är.
Jag vill inte att någon ska tycka att det är synd om mig, eller känna det jag känner. Jag ber inte heller om någon slags bekräftelse. Jag vill bli sedd som den jag verkligen är. Som den nattmelodi jag är. Jag vill inga tårar i andras ögon, inget mörkt. Men att stänga av går inte. Det blir lätt att läggas i autopilot, som jag la in på fel bana. En bana som är lättare i nuet och skadar, redan en trasig, framtid. Det var aldrig ditt fel, och det var aldrig mitt fel heller. Det blev såhär, kanske var det ett girigt sinne som fick oss hit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar