kanske är det lite klarare nu

Det är konstig det där. Konstigt att ha lyckorus samtidigt som ångestbubblorna virvlar omkring. Men  jag hoppas på att lyckan kan vinna över sorgen. Inte för att jag är särskilt sorgsen. Gråter, visst det gör jag emellanåt. Men är det kanske tomma tårar? Eller är det en gammal sorgrest som behöver komma ut? Jag är egentligen lycklig, jättelycklig till och med. Kanske ska det inte vara en dans på rosor, men ibland hoppas jag att jag är ett sådant där maskrosbarn. Kanske klarar jag mig fint. Eller så gör jag inte det. Men det tar jag då. Nu är jag lycklig. Lycklig för er, lycklig för avklippt hår, lycklig för ett lov, lycklig för att jag inte gav upp i novemberstormarna. Kanske är det tacksamhet.