"Det blev enkelt att bli beroende. Det blev svårare att slita sig från något som får en att må så bra. Beklagar mig. Desperat. Ja, desperationen har tagit över. Det syns i mina ögon, det syns i mina handlingar. Tappat kontrollen sa någon till mig att jag hade gjort, jag börjar mer och mer hålla med. Kanske är det bara för att det är som det är, men det är ingen ursäkt. Det var enkelt till en början, men att balansvågen skulle tippa över trodde jag inte på då." sa du till mig. Den långa konversationen fick oss båda att fälla tårar. Hur kunde vi hamna här, du och jag?
Jag ser ju, som du sa, desperationen i dig. Den känns, som ett tryck över bröstet. Ångest. Vi kvävs. Du var rädd att allt skulle försvinna. Och jag är också rädd för det. För du klänger dina armar runt dem för hårt, håller deras händer så hårt att deras fingrar blir blåa. Du ber dem komma över så ofta att deras utrymme har förminskats. Sluta följa dem var dem än går, sluta synas, sluta känna deras närhet. Sluta, sluta, sluta, sluta, sluta, sluta, sluta. Men gråt, jag håller om dig. Jag känner precis som du, det är okej, men vi måste sluta nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar