Jag räknas nu, och jag mår bra av att få göra det. Jag är ledsen att mitt prat tog all plats och jag är ledsen för att jag glömde bort dig för ett tag. "Jag jag jag jag", jag hatar ju det också. Men nu kanske det kan vara slut på det? sa jag till mig själv och så ska det bli också. Förlåt till dig också som finns där, att jag glömde bort dig. Jag saknar dig så. Och jag vill inget heller än att få vara med dig. Kanske kan jag ringa dig ikväll?
Jag la mina kort på bordet, och svar var egentligen inget jag förväntade mig. Egentligen, vem skulle kunna stoppa det här som händer? Jag var bara så blind att se mig själv. Jag hade inte flyttat på mig. Jag har kanske stått kvar där på resecentrum hela tiden, men att jag trodde att jag var någon helt annanstans. Om jag står kvar där i busskuren vet jag inte än, men snart. Snart vet jag. Jag hoppas du kan vänta på mig?
Jag skriker desperat, tror att jag inte kan vara självständig. Jag har ju kunnat det, jag har ju tryckt mig igenom buskar förut. Jag vet ju att jag kan, men kan jag nu? Att få andras medlidande vill jag inte ha, jag vill bara kunna få prata utan att någon ska påverkas. Men det funkar ju inte så. För när man bryr sig är det svårt att inte låta bli att lyssna med dövörat. Men jag är inte olycklig, jag är lycklig. Hur dumt det nu än låter. Men jag är lyckligare än på länge, faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar