Såhär långt bortom mitt jag har jag aldrig varit. Morfar satt på sängkanten med sorgsna ögon och frågade "vad är det som känns värst?". Inom skrek jag att vill klara av öken, att det skulle gå över snart. Att smärtan i bröstet och dimman i huvudet skulle försvinna. Att tårmolnet inom mig kunde brista ut i oväder. Att jag ville lära mig att handskas med monster. Men jag höll inne tårar. Berättade om en vän som dog i novemberstormar och om en moster som lämnade över sin själ till djävulen. Morfar, du är det finaste jag vet. Jag vill inte känna din sorg som min mors. Du vet, även gudar sörjer. Låt mig inte visa monstret inom mig. Låt mig inte få lämna ut någon jag inte känner. Låt mig inte få gråta framför dig. Du stängde dörren om mig när du gick och jag fick låta mig brytas ner. Det är okej morfar, du lärde mig styrka, och den har jag nytta av. Mer än du kan föreställa dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar