Jag låtsades, fantiserade, om någonting som i verkligheten aldrig fanns och att du blev en meningslös desperation, som alltid fanns så nära till hands. Kommer du ihåg när vi satt på min halvmysiga balkong? Drack billigt rosé och rökte cigaretter tills ditt paket var slut? Det gör jag. Varje gång jag ser den tomma platsen bredvid mig med morgonkaffet och dagstidningen från gårdagen på balkongen, hugger det lite i mig. Jag vet ju, att ditt nya jobb kräver allt av dig och att detta är något som skulle kunna rädda dig från smutsiga gator och oändliga köer på arbetsförmedlingen. Och den gången på esplanaden då vi verkligen på riktigt sa hejdå, var en chans för mig att börja skapa mig själv (hur klyschigt det nu än låter). Men andras avtryck är starka och jag vet inte om jag ska gå ner för Skaragatan eller vända om ta vägen ner mot hamnindustrin? Jag står i valet och kvalet och denna gången vet jag att byta hårfärg en gång till inte hjälper.
Jag skriver brev till dig då och då. Hoppas att jag ska våga finna mod till att klistra fast ett frimärke på kuverten och lägga dem i postlådan. Jag är rädd bara, rädd för att du ska bli förvånad över hur jag egentligen kände den sommaren. Rädd att du ska förakta mig ännu mer än vad du redan gör. Men kanske är det bäst att låta det vara så, att du då var min räddning över sommaren medan mamma låg på sjukhus. Jag vill ju egentligen att du ska glömma av mig hellre än att du ska känna ett obehag varje gång om jag skulle dyka upp i dina tankar.
(Och du, tack för teet häromdagen. Det var trevligt att få prata med dig igen, efter så lång tid och tre-mils-distans)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar