Om en dag ska jag få känna frihet igen. Eller en illusion av frihet. Kanske, om jag har tur. Tur är väl inte något jag har med mig för tillfället men hopp finns ännu inom mig. Hopp om att finna en väg ut, medan andra kallar det för en väg tillbaka. Men är dumstridigheten som talar för dem. Vem vill tillbaka och ha allting framför sig en gång till?
____________
Vi är nära nu. Och om du tillåter kan jag få komma in i din mörka grav? Känna en annan smärta än min egen. Och om du vill, kan jag stå bakom hela vägen. Jag behöver inte, om du inte behöver. Jag bryr mig så mycket. Bryr mig för mycket om någon som du och om jag hade kunnat skulle jag dra oss båda från överväldiga känsloorkaner.
____________
Ska vi skriva in till tidningen vår dödsannons? Ska vi låta världen få höra hur de lyckades döda människor som oss? Låta deras tårar rinna och desperat klänga på andra som vi gjorde? Gevär och granater ligger under deras sängar, redo för strid mot deras rädsla. Och jag vet, när ingen ser gråter de också. Men masker har de gott om. Vi brände våra och det skrämde dem. De låter sig inte ge vika, precis som vi inte gjorde en gång. Men visst blev det en lättnad, vi kan inte gömma vårt mod. Mod är det som vi har kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar