Skräcken om att bli ensamma.
Skräcken om att gå förlorad i vårsolen.
Skräcken om att inte få känna närhet.
Vi hostar till emellanåt för att det inte ska bli totalt tystnad i väntrummet.
Jag tittar bakom ryggen och pojken med plåster i pannan gråter.
Ensam, han sitter ensam.
Han torkar en tår, han är en stor kille nu, han kan själv.
En halvskrynklig man kommer fram och tittar på mig utan att röra en enda muskel i ansiktet.
Det var dags nu.
Dags att få ställas inför den bittra verkligheten.
Och döden, döden har kommit för att hämta mig.
Sorgen som gör sig påmind på torra händer och ärr på blek hud.
Sorgen om vissna tulpaner.
Sorgen om försenade brev.
Sorgen om en förlorad vän.
Visst blev det enkelt att visa sig naken framför människor som fick ens tillit.
Det var enkelt att fortsätta att tappa vikter när man hade fått släppa de första.
Men det ger konsekvenser.
Dem vet ju min svaghet för jordnötter och cigaretter trots allt.
Och min största rädsla är om jag klängde mig runt er utan att få respons.
Att ni stilla stod där.
Att ni väntade på att jag skulle gå.
Som om jag hade gjort något fel.
Och som vi brukar tände vi ännu en cigarett på torgbron.
Och om det inte var verklighet hade jag gråtit glädjetårar.
Och om du verkligen ville skulle jag göra allt det där du frågade mig om.
Och om vi aldrig hade mötts skulle januaristormarna tagit mig.
Tack, blir verkligen glad av att höra det
SvaraRadera