skämmerskan är jag själv

Ibland inser man något jobbigt som man riktigt, riktigt skäms över, ni vet när det blir sådär irriterande jobbigt? Och sen dyker den där ångesten upp, när man fått reda på att det faktiskt på riktigt är så som man verkligen, verkligen inte hade hoppats på. Sen kommer man in i den fasen då man inte riktigt vet om man ska skratta eller gråta, utan istället slår huvudet i väggen och hoppas att allt är på låtsas. Men att det inte är det. Sen, efter dussintals slag i väggen, vill man gömma sig. Aldrig mer komma tillbaka till verkligheten. Gömma sig under täcket tills alla har glömt, tills man själv har glömt. Den känslan ligger i mig som slask på trottoaren i slutet av februari som vägrar försvinna. Och nu i efterhand tänker jag att nu ska förändras. Jag klipper håret, byter kappor, äter mindre för att midjan om mig kan bli aningen smalare, tänder fler cigaretter för att dämpa ångest, dricker mer alkohol för att glömma, lånar böcker på biblioteket som jag inte läser och som jag dessutom alltid lämnar tillbaka två veckor försent. När jag tror att jag bygger upp mig, går jag ner mig.

call on me now, don't leave me