jag vet inte, jag vet

Mamma sa ni förstår inte hur bra ni har det när ni går i skolan, men hon har fel. Hon gör inte det jag gör. Hon går inte där jag går. Hon förstår inte det jag förstår. Hennes erfarenheter är inte detsamma som mina. Vi är olika på det viset.

- Så länge du bor hemma...
Jag flyttar snart.

- Men du är aldrig hemma.
Nej, jag vet.

- Varför är du inte glad längre?
Jag vet inte.

Mamma kom in med tårar i ögonen. Hon sa att hon inte tolererade detta mer. Att nu fick jag stå mitt kast. Jag som redan trodde att jag fått göra det. Hon skrek att jag fick be om ursäkt. Jag skrek tillbaka att jag verkligen försöker, att jag gör mitt bästa. Men det går inte. Jag skrek att jag ver ledsen, att det inte var meningen. Jag skrek. Hon skrek. Och mitt mellan våra gälla röster kom tårarna jag länge försökt få fram. Jag sa att hon skulle gå ut, stänga dörren och gå. Och det gjorde hon. Och jag är ett närmare steg att blotta mig totalt framför människor som är närmare döden än jag

>Put the gun on the floor