Ska vi åka till Köpenhamn?
Ja, när löven har slagit ut på eken i pakren.
Det var passande för oss båda två, med tanke på att vi båda var fattiga studenter.
Annars då? Har du hittat det du sökte?
Blicken i ansiktet blev genast allvarligt.
Jag hatade det, när du blev sådär allvarlig mitt i allt.
Nej, det har jag inte. Men oroa dig inte, så fort jag hittar det ska du få det som jag lovat.
Det högg tag i mig och du märkte smärtan.
Du log på det där sättet som du alltid gjorde när du ville skymma din sympati.
Aldrig av några onda skäl, mer att du inte visste hur du skulle hantera det hela om du skulle börja gråta.
Jag visste att det här var något du tyckte var jobbigt.
Det tyckte jag med.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Om du vill, om du tycker att det känns okej, kan jag få komma över ikväll? Vi kan dansa till vår favoritlåt eller bara sitta tysta. Vi kan skriva hatbrev till Jan Björklund som så många andra redan gör, kanske kan vårt brev vara nog för honom? (Även om bara Jan Björklunds assistent/assistenter läser breven vi skickar). Vi kan gå ut och röka bakom planket, eller bara bara ta en promenad genom staden? Jag behöver inte förklara, du vet. Du såg ju själv i januaristormarna hur vi kämpade med vägen till och från skolan, hur våra trötta blickar möttes av andra trötta ögon. Jag ber dig inte om att ge mig allt du har eller om sovplats när det krisar. Nej, det jag ber om är att vi kan skratta igen som vi gjorde innan alltihop. Att jag är din vän, och ingen "patient" (som psykologen sa att jag var. Som om om jag vore sjuk, när jag egentligen behöver prata ut om vad som känns så tungt inuti. Men hans ord var av vänlig mening). Jag är ju fortfarande jag, kanske lite sliten. Men jag är ju kvar, precis som innan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar